Historien börjar nu!

Kan bara börja med att dra en historia bakom mina tanker gällande barn och min sysnsätt. Vid 32 år gammal har jag inte skaffat barn "än" ville jag poängtera. Mitt barndom kan jag tyvärr inte minnas som bästa i hela världen men mamman och pappan alltid fanns vid min sida. Jag är yngst av barnen och jag har en bror som är 7 år äldre. Så tyvärr kan jag säga redan där finns det ett stort problem med syskon som är med stora åldersskillnader. Jag hade alltid längtat efter en yngre syskon eller önskat att jag hade ett syskon närmare min ålder uppåt. Men hej man är glad för den kärnfamiljen man har! Vid 14 års ålder flyttade brorson ut och lämnade mig kvar att bo i ett hus fullt av kaos och gräl. Redan vid tonårsålder ville man bara försvinna under jorden eftersom familjlivet var inte som alla sina kompisars familjlivet där mamman och eller pappan tog sin tid för att vara med sina barn. Min mamman jobbade långa dagar för att försörja oss barn och pappan eftersom hade hade eget företag som han mer eller mindre jobbade väldigt lite. Pappan som hade eget företag kunde jobba max 3 dagar i veckan kanske 4 gånger ibland så hans fanns väldigt ofta. Hade relationen varit toppen hade det varit kul att se sin pappa så ofta men när man växte upp och blev stor förstod man att för alla dagar han var hemma behövde mamman jobba ännu längre och hårdare. Fortsättningen kommer.